Nykuren

Det var en gång en gård vid en sjö, långt inne i landet, där kvällsdimman lade sig över stränderna innan solen riktigt gått ner. Sjön var djup och mörk. På goda dagar speglade den himlen, men på dåliga dagar var den svart, som om den saknade botten.

På gården bodde syskon, en pojke och en flicka. Han hette Ari, hon hette Una. De hade ofta blivit varnade för sjön.

"Gå inte för nära stranden när dimman kommer", sade deras mor. "Och om ni ser en vacker grå häst vid vattnet, rör den inte."

"Varför inte?" frågade Ari.

"Därför att somliga hästar inte är hästar", svarade modern.

Una kom ihåg dessa ord. Ari kom också ihåg dem, men han var av den sorten som alltid ville se själv det andra sagt honom att undvika.

En sensommarkväll gick syskonen för att hämta lamm som strövat ner mot sjön. Solen hängde röd bakom berget och luften var så stilla att de hörde sina egna steg i gräset. De hittade lammen snabbt, men när de skulle gå hem såg de en häst vid stranden.

Den var ljusgrå, med en man som föll ner längs halsen som en silvertråd. Den stod stilla och betraktade dem. Inget betsel var på den, inget järn under hovarna. Den var så vacker att Ari genast glömde varningen.

"Se", viskade han. "Den är som ur en dröm."

Una grep tag i hans ärm. "Mamma sade att vi inte skulle röra en grå häst vid vattnet."

"Det är bara en häst", sade Ari. "Kanske har den kommit vilse från en gård."

Hästen tog ett steg närmare. Den sänkte huvudet, som om den bjöd dem att stiga på.

Ari gick fram till den. "Låt bli", sade Una.

Ari sträckte fram handen och rörde manen.

I samma stund fastnade hans hand.

Han försökte dra den tillbaka men kunde inte. "Una", sade han och nu var rösten inte längre modig. "Jag kommer inte loss."

Hästen vände huvudet långsamt. Ögonen var inte en hästs ögon. De var våta och kalla och i dem fanns en djup vattennatt.

Una förstod då. Detta var nykuren.

Hon grep om sin bror och drog, men när hon rörde vid honom fastnade även hon. Nykuren satte sig i rörelse, först sakta, sedan snabbare, ner mot sjön.

Lammen bräkte och sprang iväg. Dimma steg från sjön som vita händer.

Ari försökte sparka mot marken. Una grät inte. Hon såg sig omkring, sökte efter vad som helst. Då såg hon en liten järnkniv i Aris bälte. Deras far hade gett den till honom för att skära snören.

"Kniven!" ropade hon.

Ari försökte nå den med den lediga handen, men hästen skakade sig och de kastades hit och dit. Vattnet var bara några steg framför dem.

Una sträckte sig ner. Fingrarna nådde skaftet. Hon drog fram kniven och skar, med all den ro hon hade kvar, genom sin ärm där den fastnat vid Aris.

Hon lossnade.

Men Ari satt fortfarande fast vid nykuren. Una föll ner i gräset. Nykuren hoppade fram. Vatten stänkte under hovarna.

"Ari!" ropade hon.

Då kom hon ihåg orden från en gammal kvinna som tidigare bott på gården: Allt som kommer ur vatten tål illa sitt rätta namn, om det uttalas med tro.

Una reste sig upp, tog ett djupt andetag och ropade så högt hon kunde: "Nykur! Nykur! Nykur!"

Hästen gnäggade, men gnäggandet blev till ett fasansfullt skrik. Den ryckte till som om ordet bränt den. Ari föll av dess rygg och slog i det grunda vattnet vid stranden.

Una sprang fram till honom, grep hans krage och drog upp honom på land.

Nykuren drog sig tillbaka ut i sjön. Den var inte längre vacker. Manen blev till vattenväxter, hovarna till svarta klippor och ögonen försvann under ytan. Endast ringar på vattnet visade var den varit.

Syskonen sprang hem med lammen efter sig, våta, darrande och tysta.

Deras mor sade inget till en början. Hon tog in dem, svepte in dem i ylletäcken och gav dem het mjölk. Sedan satte hon sig hos dem.

"Nu vet ni", sade hon lågt, "att inte all vacker inbjudan är en god inbjudan."

Efter detta gick Ari aldrig mer ensam till sjön. Una blev den alla frågade när barn ville veta om nykuren var verklig.

Hon svarade aldrig direkt. Hon såg bara mot sjön, där dimman ibland steg om kvällarna.

"Om ni ser en grå häst där ingen häst borde vara", sade hon, "gå hem utan att röra den."

Och ibland, när det inte blåste och sjön låg blank som glas, hördes långt ute på djupet ett gnäggande som inte riktigt var ett gnäggande.