Sæmundur den vise och sälen

Det var en gång en man som hette Sæmundur. Han kallades "den vise", för han visste mer än de flesta män och hade läst böcker få vågade öppna. Somliga sade att han studerat långt söderut. Somliga sade att han suttit i en skola där mörkret självt lärde människor konster. Och somliga sade att Djävulen haft ögonen på honom sedan han var ung.

Sæmundur var ingen man som lätt blev rädd. Men han visste att den som gör en pakt med mörkret måste läsa det finstilta bättre än andra.

När Sæmundur avslutat sina studier utomlands ville han hem till Island. Men Djävulen, som ansåg sig ha rätt till honom, kom till honom en mörk dag och sade: "Du har lärt dig nog av mig. Nu följer du med mig."

Sæmundur betraktade honom lugnt. "Jag åker hem först", sade han.

"Hem?" sade Djävulen och skrattade. "Havet är långt och kallt. Ingen båt väntar på dig."

"Då hittar du en färd åt mig", sade Sæmundur. "Du är väl inte rådlös."

Djävulen smalnade ögonen. Han var van vid att människor bad, grät eller flydde. Han var inte van vid att man talade till honom som en köpman på torget.

"Jag ska bära dig över havet", sade han till slut. "Men när vi når land tillhör du mig."

"Om du hinner ifatt mig innan jag stiger i land", sade Sæmundur.

Djävulen tänkte efter. Det verkade lätt för honom. Vem kunde fly från honom till sjöss?

"Överenskommet", sade han.

Då förvandlade sig Djävulen till en stor säl, svart och glänsande, med ögon för kloke för ett djur. Sæmundur satte sig på dess rygg, höll sin bok torr under kappan och gav sig av över havet.

Havet var grått. Vågorna reste sig och sjönk som berg som ville sluka dem. Sälen var snabb, snabbare än ett skepp i god vind och skum yrde bakom den. Sæmundur satt still, men i tankarna räknade han varje ögonblick.

Djävulen talade med honom under färden. "Du är tystlåten, Sæmundur."

"Man slösar inte ord mot motvind", svarade Sæmundur.

"Kanske tror du att du kan lura mig."

"Jag tror mycket", sade Sæmundur. "Inte allt är sant."

De for dag och natt, eller vad som tycktes vara dag och natt, för på havet gick tiden annorlunda. Ibland såg Sæmundur ljus under vågorna, som om gårdar låg nere i havet. Ibland hörde han röster ropa hans namn ur dimman. Han svarade inget.

Till slut reste sig land framför dem. Island. Svarta stränder, vit bränning, berg med snö i skårorna.

Djävulen kände segern närma sig och simmade ännu snabbare. "Nu, Sæmundur", sade han. "När jag bär dig i land kommer du inte att slippa undan."

Sæmundur svarade inte. Han drog försiktigt fram boken under kappan. Det var ingen stor bok, men sidorna var tunga av ord. Han hade läst mycket i den som bäst glömdes och nu tänkte han använda den en sista gång på denna resa.

Sälen närmade sig stranden. Bränningen steg. Den svarta sanden var bara några steg bort.

Just innan sälen skulle glida upp på stranden slog Sæmundur den i huvudet med boken av all kraft och hoppade av dess rygg.

Han flög genom skummet och landade på sanden.

Först den ena foten. Sedan den andra. På land.

I samma stund reste sig sälen till en halvmänsklig gestalt, fradgande av vrede. Ögonen glödde och havet kokade omkring den.

"Du svek mig!" röt Djävulen.

Sæmundur stod i bränningen, blöt upp till knäna, men lugn. "Nej", sade han. "Du sade att om du hann ifatt mig innan jag steg i land skulle jag bli din. Nu står jag på land."

Djävulen fräste så bränningsvågorna ryggade tillbaka. "Jag ska hinna ifatt dig senare."

"Många försöker senare", sade Sæmundur.

Djävulen försvann med ett svart plask i havet. Kvar blev bara ett sälskinn som löstes upp i skum och blev till intet.

Sæmundur tog upp boken ur sanden. Den var blöt och trasig efter slaget. Han betraktade den länge. Sedan gick han upp längs stranden, fann en sten och lade boken under den.

"Somligt behöver inte gå längre", sade han.

Sedan begav han sig hem, där man senare sade att Sæmundur den vise kommit över havet på en säl och lurat själva Djävulen med ett enda hopp.

Men Sæmundur talade sällan om resan. När folk frågade om historien var sann log han bara och blickade ut mot havet.

"Havet minns mycket", sade han. "Och det berättar det inte alltid rätt."