Diakonen i Myrká

Det var en gång en ung kvinna som bodde på en gård i Eyjafjörður. Hon hette Guðrún och var förlovad med en diakon som tjänstgjorde i Myrká. Han var god mot henne, glad i talet och van att rida över floderna och hedarna när han hade ledigt från sina plikter.

De hade bestämt att träffas till jul. Diakonen hade lovat att hämta henne och rida med henne till Myrká, där glädje och ljus skulle möta dem mitt i vintern.

Men vintern det året blev hård. Floderna var svällda av slask, vägarna täckta av snö och mörkret kom tidigt över landet. En dag red diakonen över floden, men hästen halkade på isen. Man fann honom senare, kall och livlös och begravde honom på kyrkogården i Myrká.

Guðrún fick inte veta det genast. Vägarna var svåra och nyheter for långsamt mellan gårdarna.

På julafton satt hon i stugan, klädd och redo, med kappan över knäna. Ute var det mörkt och snön slog mot fönstret i små vita nävar. Hon lyssnade efter hovslag.

Till slut hörde hon dem. Först långsamt. Sedan närmare. Sedan stannade de utanför gården.

Det knackade på dörren.

Guðrún log och reste sig. "Han har kommit", sade hon.

När hon öppnade stod diakonen ute i mörkret. Han bar sin kappa, hatten neddragen över pannan. Hans häst stod bredvid honom, mörk och trött, men Guðrún tyckte det var underligt att ingen ånga steg från den trots kylan.

"Är du redo?" frågade diakonen.

Hans röst var låg och tung, som om den kom långt bortifrån.

"Ja", sade Guðrún, fast något i henne stelnade.

Hon tog farväl av husfolket och steg upp bakom honom. Diakonen tog tygeln och hästen satte sig i rörelse ut i natten.

Först talade de litet. Snö låg över allt. Ingen stjärna syntes. Hästen gick fort, men Guðrún kände ingen vanlig hästvärme under sig. Allt var kallt: sadeln, kappan, mannen framför henne.

När de kom till floden låg vattnet svart under isen. Hästen hoppade över och i hoppet lyfte diakonens hatt en aning.

Guðrún såg hans ansikte i ett månsken som bröt fram bakom ett moln.

Det var inte en levande mans ansikte.

Huden var blekblå, ögonen djupa och tomma och jord satt kvar i håret vid tinningarna.

Guðrúns hjärta slog så hårt att hon trodde han måste höra det.

Då talade han:

"Månen glider, döden rider. Ser du inte den vita fläcken i min nacke, Garún, Garún?"

Hon förstod då att den som red med henne inte var hennes förlovade, utan något som kommit ur graven med hans minne på läpparna.

Guðrún blev inte kraftlös. Hon tänkte.

Hon höll fast i sin kappa och väntade. Hästen bar dem vidare mot Myrká. När de närmade sig kyrkogården såg hon en öppen grav vid muren. Där var mörker djupare än natten själv.

Diakonen steg av och vände sig mot henne. "Kom", sade han.

Han sträckte fram handen.

Guðrún gick långsamt fram mot honom, men i samma stund grep hon tag i klockrepet vid kyrkdörren och ringde av all sin kraft.

Klockorna stämde in i natten.

Diakonen ryckte till. Han grep tag i hennes kappa, men hon slet sig loss och kappan revs sönder i hans händer. Han föll baklänges ner i den öppna graven, med det svarta kappstycket ännu i näven.

Kyrkklockorna fortsatte ringa.

Folk i Myrká vaknade och sprang ut med ljus. De fann Guðrún darrande vid kyrkdörren. Vid graven såg de spår i snön och i graven låg det avslitna stycket av hennes kappa.

Först då fick hon veta att diakonen dött innan han hunnit hämta henne.

Efter den natten blev Guðrún aldrig riktigt densamma. Ändå levde hon länge och man sade att hon blivit både stark och tystlåten, som människor ibland blir när de sett in i något som inte borde ha öppnats.

I Myrká stängde man därefter kyrkogårdsgrinden noga. Och på vinterkvällar, när snön täckte vägarna och hovslag hördes ur mörkret utan att någon häst syntes, tittade folk inte ut genast.

De väntade.

Och om det knackade sent, frågade de först: "Vem är där?"

Ty inte alla som kommer tillbaka, kommer tillbaka levande.