Sälskinnet

Det var en gång en ung bonde som bodde vid havet, på en gård där vallarna slutade i svart strandsand och bränningen aldrig lämnade människors öron. Han var en ensam man. Han hade får, en båt och ett hus, men ingen väntade inne på honom när han kom hem från fisket.

Nära gården låg ett skär som syntes tydligt bara vid ebb. Man sade att sälar kom dit om nätterna, inte bara vanliga sälar utan sälkvinnor och sälmän som lade av sig sina skinn och dansade i månskenet som havets folk.

Bonden hade hört dessa sägner sedan barnsben. Han hade inte trott dem, men han hade inte heller gått ut till skäret rätt natt förut.

En midsommarnatt, när havet låg blankt och månen var stor, vaknade han av sång. Han reste sig, gick ut och ner till stranden. Där såg han ljus över skäret, inte eld och inte sol, utan silverglans som låg över allt.

På skäret dansade kvinnor. Vid deras fötter låg sälskinn, mörka och glänsande som vått skinn. Kvinnorna skrattade lågt, sjöng och snurrade barfota på det kalla berget. En av dem var vackrast. Håret föll ner över hennes axlar och hennes ögon blickade ibland ut mot havet, även medan hon dansade.

Bonden stod länge i klippans skugga.

Då såg han hennes skinn ligga närmast stranden.

Han visste att han borde vända om.

Men ensamheten i honom var gammal och tung. Han smög fram, tog skinnet och gömde det under kappan.

När morgonrodnaden kom på himlen sprang kvinnorna till sina skinn, klädde sig i dem och blev sälar som gled ut i havet. Men den vackraste sökte och sökte och fann inte sitt skinn.

Hon stod kvar ensam på skäret medan havet började stiga.

Bonden gick fram. "Kom med mig", sade han. "Du kan inte stanna här."

Hon såg på honom och förstod genast vad han gjort.

"Ge mig mitt skinn", sade hon.

Han svarade inte.

Hon bad inte igen. Hon gick med honom i land, tyst och blek och blev hans hustru.

Åren gick.

Hon var en god hustru. Hon arbetade på gården, spann ull, bakade bröd och fick barn. Barnen älskade henne, för hon sjöng underliga visor för dem som ingen annan kunde, visor som lät som bränning i sömn.

Men hon var aldrig riktigt hemma.

Om kvällarna, när de andra sov, satt hon ibland vid fönstret och blickade ut mot havet. När sälar dök upp nedanför gården lade hon handen mot rutan och tårar rann tyst nerför hennes kinder.

Bonden förvarade sälskinnet i en kista. Kistan var låst och nyckeln bar han alltid på sig. Han sade till sig själv att han gjorde detta av kärlek. Men kärlek som behöver en låst nyckel är ingen frid.

En dag gick han till kyrkan med sin familj. Hans hustru stannade hemma, för det yngsta barnet var sjukt. När bonden hade kommit halvvägs kände han efter vid bältet.

Nyckeln var inte där.

Han blev askgrå. Han skyndade hem så fort han kunde, men när han kom till gården stod kistan öppen.

Hans hustru var nere på stranden.

Hon höll sitt skinn.

Barnen stod bredvid henne och grät.

"Mamma, gå inte", sade det äldsta barnet.

Sälkvinnan knäböjde och omfamnade dem alla. Hon kysste dem på pannan, en efter en.

"Jag älskar er", sade hon. "Men havet kallade på mig innan jag lärde mig era namn och det har aldrig slutat."

Bonden kom springande ner till stranden. "Stanna", sade han. "Jag ber dig."

Hon såg länge på honom. I hennes ögon fanns sorg, men ingen vrede.

"Du borde ha frågat mig innan du tog skinnet", sade hon.

Sedan tog hon på sig sälskinnet. Hennes kropp förändrades mjukt, som vatten som rinner över sten. Där kvinnan hade stått låg nu en säl, mörk och vacker. Den såg en gång på barnen, en gång på bonden och gled sedan ut i havet.

Barnen växte upp på gården. De såg ibland sin mor i bränningen. När de gick till havet ensamma kom en säl nära land och följde dem, som om den vakade över dem. När stormar kom och båtar var i fara, sade man att en säl simmat framför stäven och visat dem rätt väg.

Bonden blev aldrig samma man igen. Han gifte om sig aldrig. Han gick ofta ner till stranden och blickade mot skäret, där månen låg på berget.

Somliga säger att han grät där. Somliga säger att han bad om förlåtelse varje gång havet drog sig tillbaka från hans fötter.

Men sälkvinnan kom aldrig mer upp på land.

Och än idag, när månen är full och havet ligger blankt, säger folk att man kan höra en sång ute vid skäret. Den är vacker, men inte glad.

Det är sången från dem som älskar två hem och bara kan leva i ett.