Búkolla

Det var en gång en gubbe och en gumma som bodde i en liten stuga nedanför ett berg. De var fattiga — så fattiga att de knappt ägde annat än rök från skorstenen, torv över huvudet och en ko i fähuset. Kon hette Búkolla.

Hon var dem mer värd än silver och guld, för hon gav dem mjölk när vintern var mörk, när snön låg över hemmavallen och vinden slog mot väggarna som en osynlig hand. De hade också en son, en ung pojke, stillsam och god, om än inte alltid så förståndig som hans föräldrar hade önskat.

En morgon gick gumman ut till fähuset med mjölkspannen i handen. Men när hon öppnade dörren stod båset tomt. Búkolla var borta.

Gumman ropade på gubben och gubben ropade på sin son. De sökte runt gården, ner mot bäcken, längs gärdesgården och ut över vallen. Men djuret syntes ingenstans. Endast ett svagt spår kunde anas i det daggvåta gräset, som om något gett sig av mot berget medan alla sov.

"Nu är det illa ställt", sade gubben. "Om Búkolla inte hittas har vi lite kvar att leva på."

Gumman såg på sin son. Hon var blek i ansiktet, men rösten var fast. "Gå, min pojke", sade hon. "Sök efter henne. Och när du kommit långt från gården, ropa högt: Böl nu, min Búkolla, om du finns någonstans vid liv."

Pojken nickade, tog sin stav och gav sig av. Han gick först över hemmavallen, sedan över mossarna, där frosten fortfarande låg i sänkorna fastän solen redan gått upp. Han gick förbi grå stenar, svarta lavakanter och bäckar som sorlade under isen. Bergen reste sig framför honom, mörka och tysta, som om de vakat hela natten och visste mer än de ville säga.

När han kommit en bit från gården stannade han, lade händerna för munnen och ropade: "Böl nu, min Búkolla, om du finns någonstans vid liv!"

Han lyssnade. Inget hördes utom vinden i gräset.

Han gick längre och ropade igen. Då tyckte han sig höra något — mycket svagt, mycket långt borta. Ett sorgset böl, som om det kom inifrån en sten.

Pojken sprang mot ljudet. Han klättrade uppför en brant sluttning, kröp mellan block och kom till slut till en mörk grottmynning under en svart klippa. Inne var luften kall och tung, den luktade jord, rök och gamla ben.

"Búkolla?" viskade han.

Kon bölade igen. Djupt inne i grottan såg han henne — bunden vid en stor sten, en liten kalv bredvid henne. Hon rörde öronen när hon fick syn på honom och betraktade honom med ögon djupare än natten utanför.

"Min Búkolla", sade han och sprang fram till henne. Han löste henne så fort han kunde. Men när repet lossnade hördes tunga snarkningar från grottans inre. Sedan ännu en. Han såg två jättinnor sova där, en stor och en mindre, med huvudena på stenar och fötterna sträckta ut i mörkret.

Búkolla puffade honom mjukt med huvudet, som om hon ville säga: skynda dig.

Han ledde henne ut, kalven bakom. Knappt hade de kommit ner från klippan förrän den stora jättinnan vaknade. "Vem har tagit min ko?" röt hon så berget genljöd. Den mindre reste sig också och tillsammans rusade de ut och fick syn på pojken och Búkolla som sprang nerför sluttningen.

"Där springer han! Fånga honom!"

Pojken såg sig om och såg dem komma med så långa steg att han visste att de snart skulle hinna ifatt. "Vad ska vi göra nu, min Búkolla?" ropade han.

Búkolla vände huvudet och sade, lågt men klart: "Ta ett hår ur min svans och lägg det på marken."

Han gjorde det. Hon talade över det: "Bli en så stor flod att ingen kommer över utom den flygande fågeln."

I samma stund blev håret till en bred, dånande flod, mörk och djup, med vita vågor som slog mot stränderna. Den stora jättinnan nådde floden och morrade. "Det hjälper dig inte, pojk!" Hon vände sig till den mindre. "Spring hem och hämta min fars stora tjur!"

Den lilla jättinnan sprang tillbaka in i berget och kom snart tillbaka med en oerhörd tjur, svartare än natten, större än något djur pojken sett. Den drack floden torr.

Jättinnorna satte iväg igen. "Vad nu, min Búkolla?" ropade pojken.

"Ta ännu ett hår och lägg det", sade hon. Han gjorde det och hon talade: "Bli en så stor eld att ingen kommer över utom den flygande fågeln."

Eld sprutade upp, röd och gyllene och lyste upp sluttningarna som en fallen solnedgång. Hettan drev tillbaka jättinnorna — men den stora skrattade mörkt. "Inte heller det hjälper dig." Hon ropade på tjuren, som kom tung och våt och öste allt vatten han druckit över lågorna. Elden fräste ut.

Nu var jättinnorna närmare än någonsin. "Min Búkolla", sade pojken, "nu tar de oss."

"Ta ännu ett hår", sade Búkolla, "och lägg det." Hans händer skakade, men han gjorde det. Hon talade: "Bli ett så högt berg att ingen kommer över utom den flygande fågeln."

Ett berg reste sig ur jorden — högre än gården, högre än ett kyrktorn, högre än molnen. Grått berg sträckte sig upp mot himlen och jättinnorna försvann på andra sidan.

Pojken och Búkolla fortsatte hemåt. Men den stora jättinnan gav inte upp. "Det hjälper dig inte, pojk!" ekade hennes röst över berget. Hon skickade den lilla hem efter sin fars borr och började borra genom berget. Det skalv, stenar föll, damm virvlade upp. Till slut såg hon dagsljus på andra sidan och blev så ivrig att hon tvingade sig in innan hålet var tillräckligt vitt.

Hon fastnade. Hon skakade berget och röt tills korparna flög upp från klipporna, men ju mer hon kämpade desto fastare satt hon. Snart blev hon till sten inne i berget. Somliga säger att hon står där än.

Pojken gick nu hem med Búkolla och kalven. Gumman kom ut på gårdsplanen, gubben bakom henne. De såg på pojken, sedan på kon, sedan på den vinglande kalven. Gumman grät av glädje. Gubben lade handen på sonens axel och sade inget, för ibland är den största tacksamheten för tung för ord.

Búkolla gick själv in i fähuset, som om hon bara varit ute en liten stund. Hon vände huvudet mot pojken och bölade lågt — inget vanligt böl, utan som ett gammalt löfte.

Från den dagen glömde pojken aldrig att stänga fähusdörren. Och när vinden låg över hemmavallen om kvällarna, mjuk som ull över mörkt land, tyckte folk ibland att berget svarade långt borta — inte med människoröst, inte med jättinneskri, utan med ett lågt, djupt böl.

Och då sade folk i bygden: "Det är Búkolla. Hon minns fortfarande vägen hem."