Alverna i klippan

Det var en gång en liten gård vid foten av ett berg, där gräset var mjukt om sommaren och snön låg kvar länge i skuggorna om våren. Ovanför gården stod ett stort klippblock, grått och mossbevuxet och ingen människa lade någonsin hand på det. Barnen fick leka runt det, men de fick inte klättra på det, hugga i det eller kasta stenar mot det.

"Den klippan har ägare", brukade den gamla kvinnan på gården säga. "De syns inte alltid, men de hör mer än folk tror."

På gården bodde en flicka som hette Rúna. Hon var inte rädd av naturen, men inte heller oförsiktig. Hon hade ofta suttit vid klippan och hört ett underligt sorl inifrån den, som avlägsna sånger eller små steg på ett golv där inget hus stod.

En vinter blev det svårt i bygden. Fåren magrade, mjölet i kistorna minskade och veden tog slut tidigare än väntat. Rúnas far bestämde sig för att bryta sten ur klippan för att bygga en ny mur vid fårhuset.

Den gamla kvinnan reste sig från sin plats. "Det ska du inte göra", sade hon. "Inte vid den klippan."

"Jag kan inte föda barnen med sagor", svarade fadern. "Muren rasar om jag inte gör något."

Morgonen därpå gick han med ett järnspett till klippan. Rúna följde med, för hon kände sig illa till mods. Vinden stod stilla i sluttningen, som om allt slutat andas.

Fadern lyfte spettet och slog mot klippan. I samma stund hördes ett gråtande — inte högt, utan litet och skräckslaget, som om ett barn vaknat inne i stenen.

Fadern stelnade till. Rúna grep tag i hans ärm. "Far", viskade hon. "Sluta."

Han betraktade den spricka som bildats. Där glittrade ljust damm i mörkret och inifrån klippan kom en svag röst: "Bryt inte vårt hus."

Fadern backade. Han sade inget, tog spettet och gick hem, blek som snö.

På kvällen satt hushållet tyst vid elden. Ingen ville tala om rösten. Men när alla somnat hörde Rúna en försiktig knackning på fönstret.

Hon reste sig och såg ett svagt ljus ute i mörkret. Vid fönstret stod en kvinna, inte högre än ett barn, klädd i en grön dräkt som verkade vävd av mossa och nattskugga. Hennes ögon var klara som dagg på sten.

"Rúna", sade kvinnan. "Du hörde vårt barn gråta."

Rúna nickade. "Din far ville inte göra illa", sade älvkvinnan. "Men människor glömmer ibland att det finns hus där de bara ser sten."

"Vi behöver sten", sade Rúna. "Och vi har lite kvar."

Älvkvinnan såg länge på henne. "Kom då med mig."

Rúna tog på sig ullstrumpor och sin kappa och gick ut. Älvkvinnan lade handflatan mot klippan och där grått berg tidigare varit öppnades en liten gång, mjuk av ljus.

Rúna steg in. Inne i klippan var det inte kallt och mörkt, utan varmt och gyllene. Där fanns små stugor med väggar av glittrande sten, sängar av mossa, lampor som brann utan eld och blyga barn som betraktade henne från dörröppningar. Hon såg en liten vagga där barnet som gråtit nu sov lugnt.

Älvkvinnan förde henne till en stor sal. Där satt alver vid ett bord. De var varken helt som människor eller helt olika. De var tystare och det var som om skuggorna lydde dem.

"Människorna nedanför klippan hungrar", sade älvkvinnan till sitt folk. "Men de stannade när de hörde oss."

En gammal alv reste sig. Hans skägg var vitt som frost på ett fönster. "Då ska de inte få lida för sin nåd", sade han.

Han räckte Rúna en liten påse. "Öppna den inte förrän solen går upp."

Rúna tackade och gick hem. När hon vände sig om var gången försvunnen och klippan var åter bara en klippa.

På morgonen öppnade den gamla kvinnan påsen. Där fanns inget guld, inget silver, utan frön — små, mörka, alldeles vanliga frön.

Rúnas far suckade. "Frön föder oss inte idag."

Men den gamla kvinnan log. "Inte idag. Men kanske längre än guld."

De sådde fröna på en liten plätt nedanför klippan. Den sommaren växte där korn så tätt och högt att ingen sett dess like. Varje ax blev tungt och fullt och när hösten kom fylldes kistorna. De hade nog för sig själva, nog för djuren och nog att ge till nödställda grannar.

Rúnas far byggde den nya muren av sten han fann långt nere vid älven. Han rörde aldrig klippan igen.

Från den dagen ställde Rúna ibland en liten skål mjölk vid klippan om kvällarna. Morgonen efter var skålen tom och i stället låg ibland en liten blomma, omöjlig att finna någon annanstans i dalen.

När Rúna blev gammal och barn frågade henne om alver var verkliga, svarade hon inte genast. Hon såg då upp mot klippan, där mossan låg mjuk över det grå berget.

"Det finns hus människor inte ser", sade hon. "Och det är bäst att gå försiktigt där världen blir tyst."