Grettir och Glámur

Det var en gång en man som hette Grettir. Han var stark, starkare än de flesta män, men inte alltid en lyckans man. Han hade mörka ögon, tungt lynne och ett hjärta som kunde vara både hårt och gott beroende på vad dagen förde med sig. Få ville ha honom till fiende, men inte alla visste hur man hade honom till vän.

Vid den tiden fanns en gård norrut i landet där folk inte sovit gott på länge. Där fanns ett fähus och i fähuset ett mörker som inte tycktes vika även när ljus tändes. Djuren blev oroliga om nätterna. Hästar svettades i spiltorna. Hundar lade sig ner och ville inte skälla.

På gården hade en man dött. Han hette Glámur. Han hade varit stor och otäck i livet, tvär och hård och man sade att han inte hyst mycken respekt för helgdagar eller goda råd. Efter sin död var han inte stilla.

Först hörde folk fotsteg på gårdsplanen när ingen var där. Sedan slogs dörrar upp. Sedan hittades får döda, som om något skrämt dem till döds. Till slut vågade ingen vaka ensam och ingen ville gå ut efter mörkrets inbrott.

När historien nådde Grettir skrattade somliga och sade: "Där har du ett värv, om du är så modig som du utger dig för." Grettir sade litet. Men han gick i alla fall.

Han kom till gården sent på dagen, när solen stod lågt och skuggorna blivit långa. Bonden tog emot honom med trötthet i ansiktet. "Jag vill inte lura dig", sade bonden. "Den som vakar här om natten vakar inte länge."

"Då får natten skynda sig", svarade Grettir.

Han bad om mat, åt gott och gick runt gården. Han såg efter dörrar, fönster, fähus och lada. I varje hörn fann han en obehaglig kyla, men värst var det i fähuset. Där stod korna tätt tillsammans och när Grettir kom in vände de alla huvudet mot samma tomma hörn.

På kvällen satte sig Grettir i stugan med sina vapen bredvid sig. Hushållsfolket försökte vaka, men rädsla och trötthet lade sig över dem som ett tungt täcke. En efter en somnade de.

Grettir satt kvar ensam. Utanför tjöt inte vinden. Det var det värsta. Hade det blåst hade folk kunnat säga att ljuden kom därifrån. Men natten var stilla.

Långt efter midnatt hörde Grettir fotsteg. Först långt borta. Sedan närmare. Sedan på gårdsplanen. Varje steg var tungt, som om en sten föll på frusen mark. Hunden under bänken gnällde lågt och gömde nosen i tassarna.

Dörren skakade. En gång. Två gånger. Sedan slets den upp.

I dörren stod Glámur. Han var större än en levande man borde vara. Ansiktet var blått och svullet, ögonen öppna och kalla och det var som om mörkret följde honom in i rummet. Han böjde sig under dörrposten och såg på Grettir.

Grettir reste sig långsamt. "Du kommer sent", sade han.

Glámur svarade inget. Han sträckte fram händerna och grep tag i Grettir.

De for samman som två klippor. Bänkar gick sönder, bordet välte och folket vaknade av dånet men vågade inte röra sig. Grettir fick grepp om Glámur men kände genast att detta inte var mänsklig styrka han brottades med. Glámur var kall, tung och obeveklig. Han drev Grettir bakåt, ut genom dörren och ut i natten.

Där brottades de på gårdsplanen. Månen hade kommit fram bakom ett moln och snön gav ett svagt ljus. Grettir kände fötterna glida på isen. Glámur pressade honom och i hans ögon fanns ett tomt mörker, som om allt levande var honom motbjudande.

Grettir bet ihop tänderna. Han hade slagits mot människor, djur och havet, men aldrig mot något sådant.

De snurrade runt gårdsplanen, slog i väggen och föll båda ner. Grettir hamnade under och Glámur böjde sig över honom. Då såg Grettir hans ansikte så nära att den kalla andedräkten lade sig över honom som en grav.

I den stunden kände Grettir rädsla — inte vanlig rädsla, utan en djup, gammal rädsla som gick ända in i benen.

Han skrek, samlade all sin kraft och slungade Glámur av sig. Sedan grep han sitt vapen och slog till.

Glámur föll. Natten blev plötsligt tyst.

Men innan kroppen blev alldeles stilla öppnades ögonen en gång till. Glámur såg på Grettir och talade med en röst som inte längre var en människoröst: "Stark är du, Grettir. Men från denna natt ska du bära mörkret med dig. Du ska se det andra inte ser och du ska aldrig mer vara oberörd ensam i mörkret."

Sedan tystnade han.

Nästa morgon brände man Glámurs kropp där solen nådde. Gården blev åter lugn. Djuren slutade darra och barn kunde sova utan att deras mödrar satt vakna vid sängkanten.

Folket tackade Grettir. De sade att han räddat gården.

Grettir tog emot tacket, men han log inte. När han gav sig av vände han sig om en gång. Gården låg i morgonljuset, fridfull och liten under berget. Men bakom ljuset, i ögonvrån, tyckte han sig alltid se något röra sig.

Från den natten förblev Grettir stark. Men när mörkret kom och andra män bara såg skugga, såg Grettir ibland Glámurs ögon.

Och då förstod han att inte alla segrar är lätta att bära.