Gilitrutt

Det var en gång ett par som bodde på en gård i en dal där fåren var många och arbetet aldrig slut. Bonden var en flitig man som ville ha allt i ordning. Hans hustru var ung och vacker, men inte särskilt ivrig vid ullarbetet. Hon kunde mycket och hon hade ett gott hjärta, men när det gällde spinnrocken och sländan blev hon trött innan hon ens börjat.

En dag kom bonden in med en stor säck ull. "Nu måste den kardas, spinnas och bearbetas", sade han. "Vintern kommer förr än man anar."

Hustrun betraktade ullen och tyckte den växte inför hennes ögon. "Ja", sade hon. "Jag börjar imorgon."

Men morgondagen kom och vatten måste hämtas. Nästa dag måste elden skötas. Sedan måste en nål hittas. Sedan var hon trött. Och ullen låg stilla i hörnet, vit och tyst, som om den visste att ingen skulle röra den.

Varje kväll frågade bonden: "Hur går det med ullen?" Och hustrun svarade: "Den kommer, den kommer." Men inget kom.

En dag när bonden var borta satt hustrun ensam i stugan och betraktade ullen. Hon hade börjat frukta att säga sanningen. Då knackade det på dörren.

In kom en liten, underlig kvinna. Hon var varken gammal eller ung, varken vacker eller ful, men hennes ögon var skarpa som om de såg genom väggar. Hon höll en liten slända i handen.

"Du har arbete du inte orkar med", sade hon.

Hustrun rodnade. "Kanske."

"Jag kan göra det åt dig", sade den lilla. "Jag kardar, spinner och blir klar med allt innan din man kommer hem."

Hustrun kunde knappt tro henne. "Och vad vill du ha för det?"

Den lilla kvinnan log. Tänderna var små och vita. "Om du kan säga mitt namn innan jag kommer tillbaka, får du arbetet gratis. Om du inte kan det, får jag det barn du en dag ska föda."

Hustrun blev kall om hjärtat. Men hon hade inget barn och ullen var så mycket och rädslan för hennes man så nära.

"Ja", sade hon till slut. "Jag går med på det."

Den lilla kvinnan satte sig vid spinnrocken. Då började allt snurra. Ullen flög genom hennes fingrar, tråden blev jämn och mjuk, sländan sjöng, rocken surrade och innan kvällen kom låg hela arbetet färdigt, vackert och väl gjort.

"Kom ihåg vårt avtal", sade den lilla och försvann ut genom dörren.

Bonden kom hem och blev glad. "Detta är väl gjort", sade han. "Jag visste att du kunde klara det."

Hustrun log, men leendet nådde inte ögonen.

Tiden gick. Hon fick ett barn, en liten pojke med mjuka händer och klara ögon. Då kom hon ihåg avtalet. Glädjen blandades med skräck och om kvällarna satt hon vid vaggan och försökte tänka på alla namn som fanns.

Sigríður. Guðrún. Þórunn. Katrín. Inget namn tycktes rätt.

Dagen då den lilla skulle komma närmade sig.

Hustrun blev blek och matt av oro. Hennes man märkte det. "Vad är det som tynger dig?" frågade han.

Till slut berättade hon allt för honom.

Bonden blev allvarlig, men han klandrade henne inte. Han tog sin kappa och gick ut i natten. "Jag ska söka", sade han.

Han gick länge genom sluttningar och raviner, förbi klippor och snår. Månen var halv och snön glittrade i sänkorna. Då hörde han plötsligt ett ljud från en djup ravin.

Det var sång.

Han smög närmare och tittade ner. Där satt den lilla kvinnan vid en eld, snurrade sin slända och dansade omkring den. Hon sjöng med gäll röst:

"Hej, hej och trallala, imorgon kommer jag till gården. Ingen vet vad jag heter, Gilitrutt är mitt namn."

Bonden lade namnet på minnet. Sedan vände han hemåt, tyst, så att hon inte skulle se honom.

Nästa morgon kom den lilla kvinnan. Hon gick rakt fram till vaggan och log. "Nå, goda hustru", sade hon. "Vet du vad jag heter?"

Hustrun låtsades tänka efter. "Är du kanske Sigríður?"

"Nej."

"Är du Þórdís?"

"Nej."

"Är du då... Gilitrutt?"

Vid det blev den lilla kvinnan som om hon slagits till marken. Ansiktet förvreds av vrede. Hon stampade i golvet så brädorna skakade.

"Vem sa dig det?" fräste hon.

Hustrun svarade inget.

Gilitrutt gav till ett skrik, ryckte åt sig sin slända och rusade ut. Somliga säger att hon sprang in i berget och aldrig mer kunde uthärda att höra sitt eget namn.

Efter detta satt hustrun ofta själv vid spinnrocken. Hon blev aldrig den snabbaste, men hon utförde sitt arbete med egna händer. Och när hennes barn grät i vaggan, kom hon ihåg att sådant som verkar lätt en dag kan bli dyrare än man anar.

Men i ravinen ovanför gården hördes ibland, på mörka kvällar, ett litet sländljud bland stenarna. Då stängde folk sina dörrar väl och nämnde inte hennes namn för högt.