Kvinnan som hjälpte de underjordiska

Det var en gång en kvinna som bodde på en liten gård i en bygd med smala hemmavallar och branta sluttningar. Hon hette Þóra. Hon var varken rik eller högt ansedd, men hon var känd för att aldrig neka någon hjälp, även när hon själv hade litet.

På vinterkvällar, när nordanvinden drog genom dalen och snön genast fyllde människors spår, satt Þóra vid elden och spann ull. Hon hade en son, ung och klen och ett gammalt tacklamm som gav dem mjölk under goda år. Det var inte mycket, men de klarade sig.

En natt, när alla gårdar i bygden var stängda och ingen gick ut utan orsak, knackade det på dörren.

Þóra lade ifrån sig sländan och lyssnade. Det knackade igen, försiktigt, inte som den som kräver inträde, utan som den som ber om nåd.

Hon öppnade.

Ute stod en man i grå kappa. Han var blek, med mörka ögon och snö i håret, men snön tycktes inte smälta på honom. Han böjde huvudet.

"Goda kvinna", sade han. "Min hustru ligger sjuk. Vårt barn kommer i natt och ingen hjälp finns nära. Vill du följa med mig?"

Þóra såg ut i mörkret. Vädret var dåligt, vägen osäker.

"Var bor du?" frågade hon.

Mannen pekade uppåt sluttningen, där det bara fanns klippor och snödrivor.

Þóra förstod då att detta inte var någon vanlig man.

Hennes son vaknade och ropade med svag röst: "Mamma, gå inte."

Þóra gick fram till honom, drog täcket över honom och kysste hans panna. "Ibland kommer hjälpen tillbaka hem till den som ger den", sade hon.

Hon tog på sig en sjal, stoppade en brödbit i fickan och följde mannen ut i natten.

De gick upp för sluttningen. Snön nådde Þóra upp till vaderna, men mannen gick lätt, som om han knappt rörde marken. Till slut kom de till en stor sten som Þóra ofta sett från hemmavallen. Mannen lade handen på den och stenen öppnades som en dörr.

Inne var det ingen mörk grotta, utan ett varmt hus. Väggarna glittrade som om ljus var dolt i berget. Där låg en kvinna på en säng, blek och trött och runt henne stod älvkvinnor med oro i blicken.

"Hon har kommit", sade mannen.

Þóra satte genast igång med arbetet. Hon bad om vatten, rena dukar och ljus. Hon talade milt med kvinnan, höll hennes hand och lät ingen tappa modet. Natten blev lång, men innan den var slut föddes ett barn, litet och levande, med hår mjukt som ängsull i myren.

De underjordiska andades ut. Modern log matt. "Du har gjort oss ett stort gott", sade hon.

Mannen kom till Þóra med en liten ask. "Ta detta för din hjälp."

Þóra öppnade asken. I den låg en guldring, blank och fin.

Hon stängde den igen och skakade på huvudet. "Jag kom inte för guld", sade hon. "Ge det till ditt barn senare."

De underjordiska såg på varandra, förvånade. Då tog modern fram en liten flaska under kudden.

"Ta då detta istället", sade hon. "Inte som betalning, utan som välsignelse. Stryk en droppe på din sons panna när du kommer hem."

Þóra tog flaskan och tackade.

Innan hon gav sig av bjöds hon på mat. På bordet fanns bröd, smör, fisk och mjölk. Hon var hungrig efter natten, men hon kom ihåg gamla sägner. Den som äter för mycket i de underjordiskas boning kan glömma vägen hem.

Hon åt bara en bit bröd och drack en klunk mjölk.

"Jag har ett barn hemma", sade hon.

Mannen ledde henne tillbaka till dörren i stenen. När hon steg ut hade morgonen kommit. Snön hade upphört och himlen var blekrosa över bergen.

Þóra sprang hem så fort hon kunde. Hennes son låg i sängen, het och blek. Hon tog flaskan, lät en droppe falla på fingret och strök den över hans panna.

Pojken andades djupt. Sedan somnade han.

När han vaknade på kvällen var febern borta. De följande dagarna blev han starkare. Om våren sprang han ute på vallen som andra barn och Þóra grät tyst när ingen såg.

På hennes gård saknades det aldrig helt mat efter detta. Ibland fann hon en säck mjöl vid dörren. Ibland låg färsk fisk på en sten vid bäcken. Ibland gav det gamla tacklammet mer än någon kunde förstå.

Þóra berättade för få vad som hänt. Men när folk frågade varför hon alltid ställde en liten skål mjölk vid den stora stenen i sluttningen, svarade hon: "Det är gott att minnas dem som minns dig."

Och i många år efteråt såg man ibland ett ljus i stenen vintertid, mjukt och gyllene, som om ett litet barn ännu sov där i frid.