Pojken som lurade trollet

Det var en gång en pojke som bodde på en liten gård vid kanten av en hed. Han var inte stor, inte stark och inte särskilt lydig, men han tänkte snabbt. Han hette Kári och hans mor sade ofta att munnen på honom sprang fortare än fötterna.

En höstdag skickade hon honom upp i sluttningarna för att leta efter en förlorad bagge. Vädret var klart när han gav sig av, men på heden kan en dag bli natt innan man hinner vända om. Dimma kom ner från berget, grå och tjock och snart såg Kári knappt sin egen stav framför sig.

Han ropade på baggen men fick inget svar utom ett eko.

Sedan hörde han ett annat ljud. Inte bräkande. Andning. Tung andning, som om någon blåste genom en grottmynning.

Kári vände sig långsamt om. Bakom honom stod ett troll. Det var stort, ludet, med en näsa så lång att dess skugga föll över bröstet. Ögonen var gulbruna och hungriga.

"Vad gör du på min hed?" frågade trollet.

Kári svalde. "Jag letar efter en bagge."

"Jag fann en pojke", sade trollet. "Det är bättre."

Det grep Kári mellan två fingrar och bar honom som en liten säck till sin grotta. Inne stod en stor gryta över elden och lukten sade Kári att det inte kokades bärsoppa.

"Jag ska äta dig i kväll", sade trollet.

"Det vore synd", sade Kári.

Trollet stannade upp. "Varför?"

"Jag är så liten", sade Kári. "Du blir hungrigare efter mig än innan. Men om du låter mig hitta baggen först får du både mig och baggen."

Trollet kliade sig i huvudet. Det hade inte tänkt på det.

"Bagge är gott", mumlade det.

"Mycket gott", sade Kári. "Men jag kan inte hitta den bunden här."

Trollet tog ett rep och band om hans midja. "Du kommer inte långt."

Kári gick ut ur grottan med trollet efter sig. Dimman var fortfarande tjock. Han såg en stor sten och då fick han sin första idé.

"Min bagge är stark", sade han. "Om du ska fånga honom måste du visa mig att du är starkare."

Trollet skrattade. "Jag är starkast på heden."

"Kan du då pressa vatten ur den här stenen?" frågade Kári och tog fram en liten bit vit ost som hans mor stoppat i fickan. Han gömde den i handflatan tillsammans med en sten.

Trollet tog en stor sten och kramade. Inget hände förutom att fingrarna blev grå av damm.

Kári tog sin "sten", kramade osten och vasslen rann mellan fingrarna.

Trollet stirrade. "Du är stark för en så liten karl."

"Jag sa ju det", sade Kári. "Men styrka räcker inte. Min bagge är också klok. Kan du kasta en sten så högt att den aldrig kommer ner igen?"

Trollet tog ett stenblock och kastade. Det flög högt, försvann i dimman och kom ner med en smäll som skakade marken.

Kári tog en liten fågel ur en buske där han gömt den, för fågeln hade fastnat med foten i ljungen. Kári hade befriat den tidigare den dagen. Nu släppte han den ur handflatan.

"Se", sade han.

Fågeln flög upp och försvann i dimman.

Trollet väntade. Inget kom ner.

"Det är inte rättvist", mumlade det.

"Nej", sade Kári. "Heden är sällan rättvis."

Trollet hade nu blivit lite osäkert. Ändå var det fortfarande hungrigt.

"Nu till grytan", sade det.

"Vänta", sade Kári. "Om du äter mig utan att tvätta mig först får du jord och dimma på köpet. Det smakar illa."

Trollet nosade på honom och nickade. "Jordig pojke."

De gick till en bäck. Vattnet var kallt och strömmen stark. Kári såg att repet om hans midja hängde löst i trollets hand.

"Du måste tvätta mig ordentligt", sade Kári. "Mor säger att jag är förfärligt smutsig."

Trollet böjde sig över bäcken. Kári låtsades att han skulle tvätta sig, men band snabbt repet om en stor sten i stranden istället.

"Nu får du dra upp mig", sade han och hoppade själv bakom en annan sten.

Trollet drog. Stenen rörde sig inte.

"Du är tyngre än du ser ut!" röt det.

"Jag sa ju att jag inte var en vanlig pojke", ropade Kári.

Trollet drog igen, av all kraft. Då lossnade stenen plötsligt från stranden och rullade ner i bäcken. Trollet tappade balansen, föll framåt och slog i vattnet med sådant oväsen att dimman rev sönder.

Kári sprang.

Han sprang nerför heden, över mossar och stenar, tills han såg ljusen från sin gård. Baggen stod lugnt vid gärdesgården, som om den aldrig varit förlorad.

Káris mor tog emot honom med ilska i blicken och lättnad i ansiktet. "Var har du varit?"

"Jag lärde ett troll att tänka", sade Kári.

Hon skulle till att skälla på honom, men då hördes långt uppe på heden ett vredgat vrål och ett plask i bäcken.

Efter det gick Kári mer sällan ensam på heden. Men när han gjorde det hade han alltid en bit ost i fickan.

Ty man vet aldrig när man behöver pressa vatten ur en sten.